Ducka för bollarna

Jag är ingen sportmänniska. Lasse, min man, är en sportmänniska. Han har utövat tennis  på elitnivå, fotboll på division 3.nivå och varit en god allroundsportare överhuvudtaget. Han springer inte så mycket längre men går en mil om dagen med hundarna.  Han älskar att titta på fotboll och hävdade at jag också skulle göra det bara jag gav det chansen.

Jag följde alltså med på fotboll. Jag tror det var en blåvitt-match och det var de tråkigaste 90 minuterna i mitt liv. Jag önskade så att jag tagit en bok med mig för då kunde jag ha utnyttjat tiden bättre. Lasse var jättearg och hävdade att det visst hände saker på plan. jag fortsatte att säga att inget hände, det blev ju inte ett enda mål......

Så att hävda att jag gillar sport är en överdrift utan dess like men igår lärde jag mig den största sporten av alla. Att ducka för bollarna, inte returnera dem. En väldigt god vän berättade att man skall se orostankar som tennisbollar som kommer farande mot en. Så fort du försöker returnera en boll är du inne i tankefällan. Man måste alltså ducka för bollarna och bara låta dem passera. Svisch! Svisch!

Så här många tennisbollar har inte lyckats ducka för idag men imorgon kanske

Det är ju givetvis lättare sagt än gjort men idag skall jag inte ens försöka utgöra mig för att vara en sportmänniska. Jag skall bara låta Pontus knata runt med mig på ryggen.

Åse