Skridskor på Aspen

Skridskor på Aspen.

Nä det var inte jag som åkte utan en hel hoper med människor. Jag kunde allt se dem på väg hem från stallet. Direkt förflyttades jag en sisådär 40 år tillbaka i tiden.

Det förkunnades på låg- och mellanstadiet att nu skulle vi minsann åka skridskor med skolan. Jag kunde inte åka så det var en jäkla pina från början till slut. Sedan gjorde ju det inte saken bättre att flera tjejer i min klass hade KONSTÅKNINGSSKRIDSKOR MED TAGGAR DÄR FRAM. Herregud vad jag tyckte de var snygga.

Själv hasade jag på insidan lädret, om jag inte hade ramlat, på skitfula skridskor utan taggar. De såg väl ut ungefär så här.

På den tiden var min BMI inte riktigt i paritet med var den är idag. Alltså högre BMI nu än då. Jag var med andra ord mager på gränsen till undernärd. Det innebar att jag frös som en hund vid alla temperaturer under 15 grader plus.

Vi åkte alltid i Ruddalen och vi var tvungna att åka minst ett varv eller så. Jag tror det tog mig ett par timmar medan de andra var klara på typ en kvart. En evighetslång pina var det.

Det enda som var bra med utflykten var att mamma hade gjort matsäck. Gud vilka matsäckar hon kunde göra, min mamma. Det var goda smörgåsar med gott och rikligt pålägg på. Säkert något annat gott också förutom den varma chokladen men det kan jag inte komma ihåg. Smörgåsarna har etsat sig fast i mitt minne.

Åse