SMS

SMS 

I lördags efter stallet begav jag mig in till Göteborg och Anna-Lena för att gå och se matinéföreställningen Vad Hände? med Babben Larsson. Jag tog tåget in och satte mig tillrätta och såg mig omkring. 8 av 10 passagerare, även vuxna, satt med sina mobiler och höll på. Vad de gjorde vet jag inte men visst är det härligt. Härligt att se att även de som reser tillsammans hellre grejar med sina mobiler än pratar med varandra. För tänk om vi skulle börja se varandra i ögonen och prata med varandra, åh hemska tanke.

För en sådär tio år sedan kunde man ofta se människor i offentliga utrymmen som faktiskt, fastän de inte kände varandra och inte så ofta kanske, tittade på varandra och ibland pratade. En del kunde läsa en bok. Idag verkar det som om vi sluter oss mer och mer inom oss själva och vi verkar livrädda att möta någon annans blick. Tänk om den andra personen börjar prata med mig!!!

På föreställningen kan man väl säga att medelåldern var hög. Inte så att jag kände mig yngst men ganska ung. De tjusiga silvertanterna hade klätt sig fina i tunika i något färgglatt material och hängt dingelidonghalsband runt halsen. Döm av min förvåning när dessa prydliga damer toksmsar hela föreställningen. Det var ju inte så att det var en görlång mastodontföreställning på fyra timmar. Den var lagom indelad i en timme föreställning sedan paus för att avsluta med en timme till.

Jag undrar så vad det var som var så viktigt så personen närmast mig var tvungen att sända sms efter sms mitt under föreställning. Ja det kanske var något viktigt besked som personen i fråga väntade på vad vet jag. Är det så viktigt så man inte kan hålla sig en timme? Vad vet jag. Min upplevelse blev inte förstörd men däremot väldigt störd.

Snälla ni som bevistar biografer och teatrar där en del av upplevelsen är att slippa starka lysande sken i era knän. Vänta till pausen med era sms.

Åse on the move