Anna-Lena

Anna-Lena

När jag läste till lärare för ca 15 år sedan, träffade jag Anna-Lena. Både Anna-Lena och jag var båda, som ungarna säger, värsta gamla då. Våra klasskamrater på programmet var i de flesta fall ungdomar som kom direkt från gymnasiet. Vi fann varandra ganska direkt och upptäckte att vi hade en hel del i bagaget. Efter ett tag genomgick vi båda skilsmässor från våra barns fäder och ganska snart befann vi oss i nya relationer.

Herregud vad vi grät ibland. Att skiljas är ju oerhört jobbigt och det fick en del konsekvenser för oss båda. Lika ofta som vi grät skrattade vi. Ibland på föreläsningar och lektioner skrattade vi så vi fick gå ut. Våra unga klasskamrater tittade på oss och fnös. Då skrattade vi ännu mer. Jag tror det var ett sätt för oss att ta oss igenom sorgen.

Anna-Lena har varit med om många tråkigheter i sitt liv. Jag kan idag säga att hon är lycklig. Hon är lyckligt gift med sin underbara man och hon lever ett rikt liv med mycket meningsfullt innehåll. Sin stora styrka får hon inifrån sig själv för hon är klok som en uggla och har så mycket humor.

2011 fick Anna-Lena beskedet att hon var sjuk. De hade hittat en liten tumör i ena bröstet. Samtidigt som detta skedde sökte hon en doktorandtjänst i Umeå.

Hon fick tjänsten men var tvungen att säga att hon var sjuk men hon hade tagit reda på att hon kunde få behandling i Umeå. Sagt och gjort hon tackade ja till doktorandtjänsten, flyttade till Umeå och påbörjade sin strålningsbehandling. Tänk att vara så modig och bryta upp när man är 49 år och samtidigt går igenom en stor livskris. Det hade jag aldrig vågat.

På lördag skall jag och, min numera friskförklarade, vän Anna-Lena på Babben Larsson och därefter skall vi gå ut och äta en bit mat. Vi skall fira att hon i höstas fyllde 50 år. Då kunde jag inte fira henne ordentligt för jag befann mig på Kreta.

Detta inlägget är tillägnat Anna-lena och alla andra modiga människor. Stå på er annars gör någon annan det.

Åse