Google+ Badge

måndag 22 april 2013

Protectora Baix de Vinalopó

Ja nu skall jag skriva om det jobbigaste på resan men samtidigt finns det positivt att säga också. På torsdagen skulle vi bli hämtade av ordföranden i föreningen för att ta oss till hundhemmet. Lite spända och förväntansfulla gav vi oss iväg.

Det går inte riktigt att föreställa sig vad som väntar. Det första vi hörde när vi steg ur bilen var hundskall som i en kör. Väl inne var stanken det andra som slog en. Trots att det är många volontärer där varje dag och de skurar alla burar och hundsängar luktar det ändå mycket. Efter ett tag vande man sig vid lukten.

Alla hundar får komma ut en timma per dag och volontärerna sliter hårt med att hinna med att städa, ge medicin, kela en stund, rasta, ge mat och vatten samt köra hundar till veterinären, samla in pengar osv. Jag fattar inte hur de orkar. Jag måste säga att jag beundrar deras hjälpinsats.
Alla vi väntar på ett hem

många får aldrig chansen



Lilla Silver är bara 3-4 månade och blev inslängd över staketet en natt.


Cocky i mitten har väntat länge och börjar nu bli gammal




Cocky får en godis



Vatten står utställt till hundarna




Isabel som är ordförande visade oss runt och berättade


 Sedan åkte vi till hundhotellet där de får köpa en plats och hundhägnet är fullt. Där träffade vi tre underbara hundar. Duna nedan till höger har få eller nästan inga möjligheter att få ett hem i Spanien då hon är ca 4 år. Där efterfrågas bara små hundar och valpar. Tom till vänster kan lite större möjlighet eftersom han är ganska liten.



Rieju hittades i princip död. Hans ägare gav honom inget vatten  eller mat. Han led av stark uttorkning och blodbrist


underbara Duna

Tom får lite gos



En stunds frihet





En liten bit plast blir en leksak


det är skönt att bli kliad






greta bodde på gatan med sina 5 valpar. Hon bara ca 18 månade själv.




Underbara Ron i hägnet. Han är ca 1 år och väldigt vacker


En bit korv och en klapp

dessa ögon

alla vill ha godis

lite kärlek




Har man bara tre ben har man lite  chns till ett nytt hem även om man kan leka ändå


 Det var en oerhört händelserik dag och jag kan rekommendera alla att åka hit och på plats se detta fina arbete som volontäerna lägger ner. Tyvärr är det bara en droppe i havet. En av dropparna var Baldo som stod på detta hägn. Lennon stod på deras gamla hägn.Två killar som antagligen aldrig fått en ny chans i Spanien eftersom de är svarta.

Bröderna Foxy och Baldo leker med Lennon och Herman. Fyra killar som drog högvinsten på lotteriet








2 kommentarer:

  1. Man tror att man är förberedd när man åker men det blir ändå en chock att uppleva det på plats.

    Även om det är bedrövligt ser de ut att ha det efter omständigheterna riktigt hyfsat i jämförelse med hägnet här i Tomar.

    Ha det så gott och klappa hundarna från mig med

    /Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej
      Ja det är hjärtskärande att höra alla historier. Man vet inte riktigt var man skall börja. Volontärerna gör ett kanonjobb.

      Åse

      Radera