vrak och svek

Vrak och svek

Ja det kan nog vara en passande term på mig idag eftersom jag suttit och bedömt nationella prov hela dagen. Så även om jag vill diskutera mig själv och hur jag har suttit och varit en duktig pedagog som kommit med uppmuntrande tillrop till mina adepter skall jag prata om ett mina största tillkortakommanden. Något som jag försökt dölja för min man under hela den tid som vår relation varat. Jag får hoppas att han fortfarande vill vara gift med mig efter detta avslöjande.

Jag har en dröm om vilken typ av kvinna jag vill vara (det måste ju vara för sent att prata om bli eftersom jag fyller 50 nästa gång). Jag vill vara en rosig husmor som handarbetar och pysslar.
Speciellt vill jag kunna sticka, vantar och sjalar, små tröjor till hunden Baldo och raggsockor. Jag tror att jag skall kunna klara det och köper garn, stickor och beskrivningar. Sedan pratar jag med personalen i garnaffären, tittar på nätet och funderar. Jag lägger upp maskorna och börjar sticka något enkelt som t.o.m. jag skall kunna klara.

Sedan går något fel, hemskt fel, och jag måste repa upp. Eller så har jag tappat en maska och vet inte hur man skall ta upp den igen. Eller så har jag räknat fel för belysningen är så dålig i vardagsrummet där jag gärna vill sitta och sticka. en kopp te skall finnas framför mig, brasan skall brinna och mysbelysningen på, gärna stearinljus. Det innebär ju att jag inte ser ett skit och stickar fel. Jag ledsnar, blir vansinnig och tänker att jag fixar till det imorgon. Därefter går jag och stirrar på den j...la stickningen en vecka tills jag lägger undan den någonstans. i en vrå. Där glöms den bort.

Något eller några år senare blir jag sugen på att sticka igen och tänker att denna gång ska det gå. Hela proceduren upprepar sig. Just nu har jag så mycket garn i huset så jag skulle kunna sticka mig själv till Paris. Fluffigt 80-talsgarn någon?

Jag har allt garn utspritt i diverse korgar, kassar och lådor. Allt för att inte min tålmodige make ska fatta min last. Någon gång har han frågat men då har jag omedelbart förnekat allt med någon dålig ursäkt. Nej jag kommer aldrig bli den där mysstickaren som jag alltid ser framför mig, tyvärr.

Åse

NP

NP

som betyder nationella prov för er som är oinvigda. Idag är det alltså dags för det första av mååååånga nationella prov i svensk skola. Det innebär att vi börjar med muntliga prov idag i samtliga kärnämnen, dvs svenska, engelska och matte.
Jag sitter med tre grupper à 110 minuter/grupp. Snacka om att jag kommer att vara mör efteråt.
Det blir bara ett snabbinlägg för jag måste snabba mig på och sticka till jobbet. Ikväll blir det ett mer nyanserat och käckt inlägg.

Till alla mina elever (och alla andra elever som inte undervisas av superläraren Åse)

Go and get them

Åse

Tatuering

Tatuering

Igår kväll satt jag och slötittade på ett program medan jag rättade lite prov.  I programmet som handlade om en campingplats, Ja nu är väl ändå botten nådd TV3?, skulle en medelålders kvinna tatuera sig. I min bekantskapskrets är de flesta, män som kvinnor, tatuerade. Då fick jag någon fantasi, typ film i mitt huvud. Detta händer ofta, att jag får dessa fantasier menar jag, och huvudet går igång på ett ord eller ett foto. Sedan skapas otroligao ch fantasifulla små "filmer".

I min fantasifilm i mitt huvud ligger en kvinna på ett obduktionsbord. det är ett sterilt rum och runt bänken där kvinnan ligger står tre personer. En är uppenbarligen obducent och de andra två är assistenter eller något liknande. De börjar med en okulär besiktning och då utbrister en av assistenterna. "Oj! Hon har ingen tatuering!" "Va!" ropar en av de andra. "Inte någonstans?" "Inte ens en liten fjäril på höften?" "Nej det verkar inte så." "Men ett Carpe Diem måst hon väl ändå ha?" "Nej det ser inte så ut." De pratar in i en mikrofon "Här har vi en vit kvinna, i 50-årsåldern, rätt fet, utan tatueringar osv.

I min bekantskapskrets är jag en av få som inte har en tatuering eller navelpiercing eller någon annan form av kroppssmyckning. Jag klandrar inte dem som har en men jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar vitsen med det. Det är snyggt säger mina kompisar. Ja inte i mina ögon. Jag tycker inte heller att det är fult, Jag tycker nog mest att det är ointressant, som nagellack ungefär.

Jag är nog inte en pyntande kvinna. Jag, och här hänger jag ut mig verkligen, bytte inte till julgardiner över jul. Herregud, är det inte skottpengar på sådana? Jag syr inte, stryker inte och tycker dukar och gardiner är ett tråkigt måste. Ingen riktig kvinna alltså. Det har jag förresten fått höra fler än en gång.

Nej ingen sådan tack.

Åse

Kissie och jag

Kissie och jag

Jag satt och pratade med yngste sonen och nämnde lite upphetsat att jag nu hade haft över 3000 läsare/besökare på min blogg sedan jag startade i november. Jag tyckte själv jag var duktig med min blogg och ville ha lite beundrande utrop i utbyte. Han log lite hånfullt, ja rent av lite nedlåtande mot mig och sa att 1000 besökare om dagen är bra, inte 30-40 som jag har. Nu är ju inte syftet med bloggen att jag skall ha så många besökare utan andra skäl som vi kan gå in på senare.

"Och by the way, Kissie har 20000 besökare per dag." slängde han ur sig lite nonchalant. "Vem f.n är Kissie?" sa jag lite sårat. (Nu vet jag vem Kissie är eftersom jag jobbar som högstadielärare, har tre egna barn samt tre bonusbarn MEN det blir roligare story såhär.)

Sagt och gjort, jag googlade upp henne och det visade sig vara en flicka/kvinna/tjej med blonderat hår, opererade bröst och plutmun. Jag vet inte men det känns på något sätt fel att jag skall behöva operera brösten för att få läsare till bloggen. Jag blev ändå intresserad av vad det var för intelligenta saker och djupa analyser av världsläget som denna plutvarelse hade hasplat ur sig så jag läste ett par inlägg. Det visade sig vara reklam!! Hon gjorde reklam för en locktång och ett schampo! Det är alltså det som var hemligheten. Nu fattar även en tjock 49-årig tant.

För er som är intresserade av lite plut och vänt.

http://www.kissies.se/


Åse over and out

SMS

SMS 

I lördags efter stallet begav jag mig in till Göteborg och Anna-Lena för att gå och se matinéföreställningen Vad Hände? med Babben Larsson. Jag tog tåget in och satte mig tillrätta och såg mig omkring. 8 av 10 passagerare, även vuxna, satt med sina mobiler och höll på. Vad de gjorde vet jag inte men visst är det härligt. Härligt att se att även de som reser tillsammans hellre grejar med sina mobiler än pratar med varandra. För tänk om vi skulle börja se varandra i ögonen och prata med varandra, åh hemska tanke.

För en sådär tio år sedan kunde man ofta se människor i offentliga utrymmen som faktiskt, fastän de inte kände varandra och inte så ofta kanske, tittade på varandra och ibland pratade. En del kunde läsa en bok. Idag verkar det som om vi sluter oss mer och mer inom oss själva och vi verkar livrädda att möta någon annans blick. Tänk om den andra personen börjar prata med mig!!!

På föreställningen kan man väl säga att medelåldern var hög. Inte så att jag kände mig yngst men ganska ung. De tjusiga silvertanterna hade klätt sig fina i tunika i något färgglatt material och hängt dingelidonghalsband runt halsen. Döm av min förvåning när dessa prydliga damer toksmsar hela föreställningen. Det var ju inte så att det var en görlång mastodontföreställning på fyra timmar. Den var lagom indelad i en timme föreställning sedan paus för att avsluta med en timme till.

Jag undrar så vad det var som var så viktigt så personen närmast mig var tvungen att sända sms efter sms mitt under föreställning. Ja det kanske var något viktigt besked som personen i fråga väntade på vad vet jag. Är det så viktigt så man inte kan hålla sig en timme? Vad vet jag. Min upplevelse blev inte förstörd men däremot väldigt störd.

Snälla ni som bevistar biografer och teatrar där en del av upplevelsen är att slippa starka lysande sken i era knän. Vänta till pausen med era sms.

Åse on the move

Ridning och Babben Larsson

Ridning och Babben Larsson

Idag blir det ett snabbinlägg eftersom tiden är knapp. Förmiddagen spenderade jag i stallet med gos Pontus. Jag fick in honom från hagen utan större problem. Jag har blivit förvarnad om att han gärna leker med den den som skall ta in honom. Men idag lyckades jag utan att det blev speciellt mycket "ta fatt".

Efter mysning och borstning, där hela stallgången var fylld av hästhår sadlade jag och gick ner i manegen. Där tränade vi att han skulle stå stilla, först 2 sekunder sedan 3 osv. Det gick jättebra och med hjälp av en vänlig själ kom jag upp utan större problem. Sedan red jag kanske 20 minuter och lät det bli positivt hela tiden. Kanske vinner jag över honom i slutändan och han kommer lyda som ett litet lamm.

Nu sitter jag fräsch som en nyponros och väntar på att ta tåget in till Göteborg. Babben Larsson väntar på mig och vännen Anna-Lena på Lisebergsteatern. Efter skall vi äta middag. Det skall bli väldigt kul.

Nu måste jag rusa

Åse

Fredagsmys

fredagsmys

 

Fredagsmys är en institution i Sverige.  Det planeras i stugorna huruvida det skall serveras pizza eller tacos för fulla muggar. Själv tycker jag de "svenska" tacos som serveras är ganska vidriga så det serveras i princip aldrig hemma hos oss. I så fall fick barnen laga det själva.



Nu sedan barnen blivit äldre och till största delen flyttat ut kan Lasse och jag frossa i sådant vi älskar tex. wienerschnitzel, skaldjur eller en god pastarätt. Idag blir det kräftor och då skall det ju givetvis vara havskräftor, västkustbor som vi är.

När jag var lite hade vi ett landställe på Orust dit vi åkte varje fredag, även vintertid. Varje fredag klockan 17.00, när pappa kom från jobbet, skulle vi vara färdigpackade för då åkte vi. Mamma hade alltid handlat mat för hela helgen och till fredagsmys vankades det alltid något extra gott.

Särskilt när vi kom ut på vintern var denna fredags ritual viktig. Elementen stod alltid på 8- 10 grader och det var väldigt kallt inne. Ibland, om det var mycket snö, kunde vi inte köra ända fram utan vi fick bära det vi kunde och pulsa fram så gott det gick. Det var ju ingen direkt vinterväghållning som rådde på dessa vägar.

Så fort vi kom fram bars maten och den andra packningen in och alla element skruvades upp. Brasan tändes och sängkläderna lades fram framför brasan. Under tiden fixade mamma med maten. Ofta serverades en ugnsomelett med någon av hennes underbara stuvningar på. Det kunde vara sparris, räkor eller kantareller. Ibland, om man hade tur, hade mamma köpt tunna grillade revben. Det fanns alltid gott bröd och pålägg. Var räkorna billiga kunde man få det. Till detta drack vi alltid te.

Efter maten satt vi framför brasan och klippte med ögonen och när det började bli tillräckligt varmt gick vi och la oss. Dessa fredagar har för alltid etsat sig fast i mitt minne och utgör de allra lyckligaste barndomsminnena för mig. Det serverades dock aldrig tacos.

Åse