orolig väntan

Orolig väntan

Natten mellan torsdag och fredag sov jag oroligt. Någon gång tittade jag på mobilen för att se om jag missat några samtal. Efter det var det svårt att somna om. Jag visste ju att ett samtal nu i natt hade inneburit att det var dags att åka ner och avliva honom.

Som tur var så kunde Lasse jobba hemifrån på fredagen och vi gick och väntade på telefonsamtal efter Blå Stjärnans rond. Samtalet kom men nyheterna var inte direkt upplyftande. Kontraströntgen, röntgen eller ultraljud hade inte visat på några föremål som satt fast. Han var lika medtagen som kvällen innan. Dropp fortsatte.

Dagen försvann i en dimma av oro och jag satte igång att städa undan handdukar med spyor, tvättade av golven, körde ett par maskiner tvätt osv.

Lördag morgon ringde de återigen från Blå Stjärnan. Kräkningarna hade nästan helt upphört men han var i ungefär samma skick. Jag åkte till stallet för att skingra tankarna en stund. Jag kunde inte rida för jag hade så ont i magen men Pontus sköttes om och pysslades med. När jag var i stallet fick jag för mig att Lennon inte skulle klara sig och i så fall ville jag ha hem honom och avliva honom hemma.

Lasse fick ringa till Blå Stjärnan och fråga rent ut om de trodde han var döende. Nej nu tyckte de nog att det hade vänt. Puh!

Åse